Aro satt i sin stol inne i stora salen. I stora salen är taket lika högt som den högsta granen ute i den mörka skogen. Hela salen var byggd i vit marmor och på golvet låg en stor röd matta vävd i det finaste tyget man kan få.
Aro satt och funderade, inte på något speciellt. Han har nämligen den fantastiska gåvan att han kan läsa tankar, så han vet allt han vill veta om folket.
"Mästare" sa en låg röst, det var Alec, assistenten. "Jag vill inte säga det här, men vattnet har tagit slut."
"Och hur, min vän, skulle vattnet kunna ta slut?" frågade Aro lugnt. "Det regnar ju ibland."
"Det slutade regna för flera år sedan på grund av klimatförändringarna vi orsakat." Aro hade inte haft en tanke på klimatet, men nu blev han orolig. Var det verkligen så illa?
"Tja, vi måste ju ha vatten." Aro tänkte en stund. "Vi får väl åka över till närmaste land och hämta hem vattnet."
"Men det är väl deras vatten?" sa Alec försiktigt. "Vi kan inte bara ta deras vatten..."
"Ni gör som jag säger!" avbröt Aro.
"Men borde vi inte prata med soldaterna och vakterna också?"
"Du är modig som säger emot." Alec var en av dom få assistenter Aro gillade. "Ditt förslag är bra, gå ut och samla ihop alla du kan hitta." Alec försvann.
Han kom tillbaka efter en stund med några soldater och vakter.
"Kära vänner," började Aro. "Vi har stött på ett stort problem, vattnet har tagit slut. Vi måste ju ha vatten, så därför tycker jag att vi går in i närmaste land, som är Samaria, och hämtar vatten. Vad tycker ni om förslaget?" Det blev tyst, sen började alla nicka och mumla.
"Tystnad! Ge er ut nu, det finns ett igentäppt hål på botten av Sorasjön, öppna det så forsar vattnet in till vårt rike."
Soldaterna och vakterna gav sig iväg. Aro var nöjd över det som snart skulle hända, då skulle han få makten över Samaria också. Alla skulle be honom att få en droppe vatten. Han log åt tanken.
Angela och Katy hade kommit hem, men de var rädda. Landetsom den där Alice bor i ligger inte långt ifrån Samaria. Tänk om den där Aro för för sig att ta över Samaria också?`Vad gör dom då?
Angela gick till fönstret. Utanför skimmrade Sroasjön ikapp med solen. Men något kändes fel, fåglarna började flyga iväg, rådjuren började komma närmare slottet.
Plötsligt såg hon det, det höll på att hända!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vilket underbart sätt att blanda verklighet med saga!
SvaraRadera