Kapitel 7 - Slutet

Angela, Alice och Alec gick ut från slottet. Alla tre var knäpptysta. Alice hade fått dina krafter tillbaka genom att Aro hade lovat att folket skulle få fri vilja.
"Vad menade han med igen, nu då?" frågade Angela som fortfarande ingenting.
"Det är en historia som jag inte tror du kommer att få höra någon gång, tyvärr," svarade Alice.
När de hade kommit ut hade de märkt att hela folket från Samarien hade samlats utanför slottets gigantiska port. Alla log mot Angela, Alice & Alec. Alla verkade ha fått tillbaka sina krafter. Änglarna flög, trollen hade fått tillbaka färgen i ansiktet och barnen lekte glatt.
"Nu är vi hjältar på riktigt," sa Alice med ett riktigt stort leende på läpparna. Angela och Alec nickade glatt. Alec harklade sig.
"Jo, nu när jag inte längre vill tjäna Aro och alla har fått tillbaka krafterna de hade en gång i tiden, så kanske jag kan få komma med dig till Samaria?" frågade han och tittade försiktigt upp på Angela.
"Vet ni vad, jag tycker att alla som vill får komma till Samaria," sa Angela glatt.

Några dagar efter Angela, Alice och Alec hade befriat Samarien var det fest i Samaria. De hade fått tillbaka Sorasjön, Mira var förlåten och folket mådde bra. Alla från Samarien var där & alla från Samarien. Angela, Alice och Angela höll ihop hela festen.
"Vet någon vad som hände med Aro?" frågade Alice.
"Han ville börja om på nytt, så han flyttade söder ut," svarade Alec.
"Det kanske är bäst så," Alice knuffade till Angela. "Ska du inte gå upp och hålla ditt tal nu?"
Angela gick upp på den lilla scenen och harklade sig. Alla vände sig på henne.
"Ni ska snart få fortsätta festa, men jag ville bara säga ett par ord först." Hon tog ett djupt andetag. "Först är jag jätte glad över att vi kommer så bra överens och att vi lyckades besegra mörket som länge legat över Samarien. Sen vill jag också tacka en person som har följt med mig på hela min resa. Utan henne hade det aldrig funkat!" Angela blinkade åt Alice. "Sen vill jag att ni ska känna er som hemma här i Samaria för evigt! Ni är alltid välkomna!" När Angela hade avslutat talet skjöljde en våg av applåder och glädjerop över henne.
"Tänk vad lilla jag har gjort för en helt annorlunda värld än vad jag är van vid," tänkte Angela.
"Och tänka sig att man mår så bra att se alla varelser från Samarien här!" Sen såg hon Alice och Alec som log åt henne. "Och tänk vilka fina vänner jag har fått, för livet!"

Kapitel 6 - Resan och kampen

Alice hade gått igenom hela boken och Angela hade tagit in och lyssnat på allt hon sagt.
"Så jag ska alltså bara klampa in och förtrolla eran kung?" Angela var lite förvånad, hon hade trott att dom skulle smyga sig på och vara listiga.
"Nja, det kanske inte är en sån bra idé ändå." Alice tänkte en stund. "Vi kanske ska gå ut och kolla området, det kanske hjälper lite." Angela höll med och de gick ut.
När de hade gått en bit kom de fram till gränsen mellan Samarien och Samaria.
"Är det där Alec?" utbrast Alice. Angela kollade upp och fick se killen som hade dykt ner i Sorasjön och tömt den.
Alec hade hört dom komma och tittade på dom. Hans bli stannade vid Angela.
" Du måste komma från Samaria, du." sa han till henne.
" Vart är Sorasjön?!" röt Angela tillbaka.
"Ta det lugnt!" Alec reste sig upp. "Jag är trött på Aro och har bestämt mig för att inte tjäna honom längre." Han tog ett djupt andetag. "Jag fick såklart riktigt dåligt samvete över vad jag hade gjort mot den lilla flickan och Samaria."
"Om du har dåligt samvete kan du alltid visa oss vägen till slottet," sa Alice. "Vi ska ta tillbaka Sorasjön och frigöra oss själva från det här hemska landet."
"Det gör jag gärna!" sa Alec med ett flin på läpparna. Och så gav de sig iväg.
Efter att de hade gått i nästan en timme kom de till den farliga delen av skogen.
"Var försiktiga vart ni sätter fötterna, Aro har lagt ut fällor så inga fiender kommer in," varnade Alec.
"Varför lägger han inte ut dom vid gränsen istället?" sa Alice. "Är det inte bättre att..." det var det ända hon hann säga innan hon plötsligt blev sten.
"Jag sa ju att hon skulle hålla fötterna i styr,"
"Hur får man henne tillbaka då?" frågade Angela. Hon gillade verkligen inte Alec. "Säg då, du som vet allt här!"
"Wow, du har verkligen problem med humöret idag," retdes Alec. "Jag har ingen aning."
Angela kom ihåg att Alice hade sagt något om förstelnade människor. Sen...Poff. Alice var vanlig igen.
"Okej, det där var läskigt!" sa Alice. "Du har mina krafter!" Hon hoppade upp och ner.
"Jag har ingen aning om vad jag gjorde, men vi måste skynda oss nu!"
Slottet var mörkt när de kom fram. Alla tre tittade på varandra, sen gick de in.
Aro satt i sin stol. Hans ögon blev stora som tefat när han såg Alec. Angela tog ett steg fram. Hon berättade om allt som hade hänt.
"Ja, det är verkligen synd," sa Aro när hon pratat färdigt. "Och din lilla vän då, vad har hon för problem?"
"Jag heter Alice och jag tror du känner igen mig," sa Alice. Aro hade ju tagit alla hennes krafter för att han var rädd för henne och hennes krafter. Sen fick han syn på boken Angela höll i handen.
"Åh nej! Inte boken igen,"
"Igen?" viskade Angela till Alice.
"Lång historia!" blinkade Alice tillbaka.
"Ta Sorasjön tillbaka då!" sa Aro. "Bara du går!"
"Jag går inte förän folket får fri vilja!"
"Okej, okej!" Det hördes att Aro var rädd. Alice var nöjd och vände sig till Angela.
"Frihet," sa hon tyst. Plötsligt blåste det in en kall bris genom rummet.
"Det funkar! Jag har fått tillbala krafterna!"

Kapitel 5 - Hjälten tar upp kampen

Angela skyndade sig ner. Varför ska det vara så många dumma trappor för?! Hon slänge sig ut, men det var försent. Allt vatten var borta och kvar satt Mira och grät.
"Vad har du gjort?!" skrek Angela, kanske lite för högt.
"Dom lurade mig" snyftade Mira fram.
"Det spelar ingen roll, nu är allt vatten borta!" Angela sprang över till stallet bakom slottet och kom tillbaka ridandes på ett stort svart sto med en stjärna av guld i pannan.
"Jag måste ta tillbaka det som är vårt" förklarade Angela när hon såg Miras undrande blick. "Berätta allt som har hänt för Katy och be alla i dalen att hålla ögonen öppna efter tecken som inte stämmer!" Mira nickade och Angela flög iväg på det svarta stoet. Trodde hon verkligen att hon kunde ta tillbaka Sorasjön?

Angela, som hade ridit långt utanför Samarias gränser, var rädd. Vad skulle de göra med henne om de hittade henne? Ha ihjäl henne? Nej, usch! Hon fick inte tänka på sånt nu! Hon kom på andra tankar när hon såg en liten stuga vid skogsbrynet. Hon fick en äcklig känsla att hon hade varit här förut, men det är ju omöjligt. Dörren öppnades på stugan och ut kom en liten figur. Hon såg ut som en människa, men ändå inte...på ett konstigt sätt. När hon såg Angela och stoet blev hon rädd och backade in igen.
"Var inte rädd!" ropade Angela så tyst hon kunde. "Jag är inte farlig, inte hästen heller för den delen. Vi har kommit för att ta tillbaka det som vårt." Då sken den lilla figuren upp.
"Så du har hittat min bok?!" sa hon med en pipig och väldigt flickig röst. "Jag visste att någon skulle hitta den!" Det syndes på henne tt hon var riktigt glad.
Först fattade inte Angela ett skvatt, men sen gick det upp för henne.
"Alice?"
"Jajamänsan! Det är jag det!" sa hon och nigade hon Angela. Hon sken som en solstråle. "Häng med in" sa hon och visade med armarna att Angela skulle gå in i stugan. Angela satt av stoet och band henne precis utanför stugan, sen gick hon med in.
Inne i stugan var det hemtrevligt. Hon hade en öppen eld som sprakade och en kanna te som stog på spisen. Angela satte sig ner och började berätta om allt som hänt med Sorasjön.
"Det är ju hemskt!" utbrast Alice efter varje mening Angela avslutade.
"Så vad tycker du jag ska göra?"
"Använda mina trollformler såklart! Har du boken med dig?" Ja, Angela hade alltid boken med sig. Hon räckte Alice boken.
"Okej, så här gör man..." började hon och förklarade alla formler.

Kapitel 4 - Förrädaren och olyckan.

Soldaterna och vakterna från Samarien var påväg mot grannlandet Samaria. De hade ingen aning om hur de skulle komma in i landet, eftersom de aldrig hade varit i Samaria tidigare. Alec var med. Han föreslog att han skulle försöka locka ut en av medborgarna i Samaria, sen kunde de lura den att berätta hur man kommer in och hur man kommer åt röret i Sorasjön. De andra går med på det och bestämmer att Alec får försöka locka ut någon. Alec var nöjd såklart.
Han gick längs skogsbrynet. Sedan såg han en liten sak. Det såg ut som en ängel långt, långt bort.
"Hallå där!" ropade Alec. Ängeln vände sig om och tittade på honom med kalla ögon. "Vet du hur jag kan komma in i landet Samaria?" Ängeln kom närmare. Inte förän då såg han att ängeln var ett barn.
"Hej lilla vän," sa Alec mjukt. "Vad heter du?"
"Mira" svarade en liten röst.
"Skulle du vilja berätta för mig hur jag kommer in i ditt land?"
"Mmm, du går ditåt," sa hon och pekade. "Sen ser du en port."
"Tack så mycket, vet du? Jag vet inte om jag och mina vänner hittar."
"Jag kan visa er."
"Tack så mycket! Nu går vi." De gick tillbaka till resten av gruppen från Samarien. Mira ryckte till när hon såg den stora mörka gruppen, men Alec lugnade henne.
"Det är ingen fara, de är mina vänner." Mira lugnade sig lite. "Så visa oss vägen nu, lilla vän."
Efter ett tag var de framme vid porten. Den var stor dekorarad med blommor och gjord i finaste marmor. Gruppen hade aldrig sett sån ljus glädje förut. Men dom struntade i den stora porten just nu och fokuserade på Sorasjön.
"Så, kan du nu berätta om röret i Sorasjön, lilla vän?"
"Sorasjön är Samarias största sjö," började Mira. "Utan den kommer allt liv sakta att försvinna ifrån Samara." Hon tog ett djurpt andetag. " Jag vet inte så mycket mer..."
"Det gör inget!" avbröt Alec. "Berätta allt du vet om röret."
"Det går ett stort rör under jorden från Sorasjön till en annan sjöi vårat grannland, det landet som ni kommer ifrån...." Sen berättade hon allt hon visste om röret och hur man öppnade det. Medans hon berättade det gick de förbi en stor vacker sjö som glittrande ikapp med solens strålar.
"Här är det" sa Mira och pekade på sjön.
"Perfekt." Alecs ögon glittrade som sjön.
Samtidigt stog Angela kvar vid fönstret och såg på när djuren flydde. Det är var ju hemskt! Va? Vänta! Är det där Mira? Med soldater från Samarien? Och vad gör den där killen? Ska han bada i Sorajön? Sakta hon hon hur han dök i och vattnet i sjön började försvinna.
Hon måste göra något...fort!