Kapitel 6 - Resan och kampen

Alice hade gått igenom hela boken och Angela hade tagit in och lyssnat på allt hon sagt.
"Så jag ska alltså bara klampa in och förtrolla eran kung?" Angela var lite förvånad, hon hade trott att dom skulle smyga sig på och vara listiga.
"Nja, det kanske inte är en sån bra idé ändå." Alice tänkte en stund. "Vi kanske ska gå ut och kolla området, det kanske hjälper lite." Angela höll med och de gick ut.
När de hade gått en bit kom de fram till gränsen mellan Samarien och Samaria.
"Är det där Alec?" utbrast Alice. Angela kollade upp och fick se killen som hade dykt ner i Sorasjön och tömt den.
Alec hade hört dom komma och tittade på dom. Hans bli stannade vid Angela.
" Du måste komma från Samaria, du." sa han till henne.
" Vart är Sorasjön?!" röt Angela tillbaka.
"Ta det lugnt!" Alec reste sig upp. "Jag är trött på Aro och har bestämt mig för att inte tjäna honom längre." Han tog ett djupt andetag. "Jag fick såklart riktigt dåligt samvete över vad jag hade gjort mot den lilla flickan och Samaria."
"Om du har dåligt samvete kan du alltid visa oss vägen till slottet," sa Alice. "Vi ska ta tillbaka Sorasjön och frigöra oss själva från det här hemska landet."
"Det gör jag gärna!" sa Alec med ett flin på läpparna. Och så gav de sig iväg.
Efter att de hade gått i nästan en timme kom de till den farliga delen av skogen.
"Var försiktiga vart ni sätter fötterna, Aro har lagt ut fällor så inga fiender kommer in," varnade Alec.
"Varför lägger han inte ut dom vid gränsen istället?" sa Alice. "Är det inte bättre att..." det var det ända hon hann säga innan hon plötsligt blev sten.
"Jag sa ju att hon skulle hålla fötterna i styr,"
"Hur får man henne tillbaka då?" frågade Angela. Hon gillade verkligen inte Alec. "Säg då, du som vet allt här!"
"Wow, du har verkligen problem med humöret idag," retdes Alec. "Jag har ingen aning."
Angela kom ihåg att Alice hade sagt något om förstelnade människor. Sen...Poff. Alice var vanlig igen.
"Okej, det där var läskigt!" sa Alice. "Du har mina krafter!" Hon hoppade upp och ner.
"Jag har ingen aning om vad jag gjorde, men vi måste skynda oss nu!"
Slottet var mörkt när de kom fram. Alla tre tittade på varandra, sen gick de in.
Aro satt i sin stol. Hans ögon blev stora som tefat när han såg Alec. Angela tog ett steg fram. Hon berättade om allt som hade hänt.
"Ja, det är verkligen synd," sa Aro när hon pratat färdigt. "Och din lilla vän då, vad har hon för problem?"
"Jag heter Alice och jag tror du känner igen mig," sa Alice. Aro hade ju tagit alla hennes krafter för att han var rädd för henne och hennes krafter. Sen fick han syn på boken Angela höll i handen.
"Åh nej! Inte boken igen,"
"Igen?" viskade Angela till Alice.
"Lång historia!" blinkade Alice tillbaka.
"Ta Sorasjön tillbaka då!" sa Aro. "Bara du går!"
"Jag går inte förän folket får fri vilja!"
"Okej, okej!" Det hördes att Aro var rädd. Alice var nöjd och vände sig till Angela.
"Frihet," sa hon tyst. Plötsligt blåste det in en kall bris genom rummet.
"Det funkar! Jag har fått tillbala krafterna!"